Immaterialrätt är fel för att den förhindrar ägare av fysisk egendom att använda sin egendom som de vill. Om någon komponerat ord i en viss ordning hindras alla andra att komponera ord på samma sätt.
Immaterialrätt är fel för att den måste baseras på godtyckliga gränsdragningar. Om det skall vara förbjudet att kopiera en film måste det dras en gräns mellan denna handlig och exempelvis att kopiera någons frisyr eller utseendet på ett hus. Detta går inte att göra utan godtycke.
Immaterialrätt är fel för att den inte skyddar innehav. Den skyddar försäljningspotential.
Immaterialrätt är fel för att den i konflikten mellan frihet och kommersialism låter kommersialismen avgå med segern.
Immaterialrätt är fel för att den baseras på tanken att man äger sitt arbete. Arbete är en handling. Handlingar är inte ägbara objekt, precis som inte tankar, drömmar eller känslor är det. Endast fysiska objekt är ägbara. Grunden till egendom är brist. Enbart fysiska objekt är en naturlig bristvara.
Immaterialrätt är fel för att den baseras på självägande. Självägande är en självmotsägelse. A kan inte äga A eftersom A är A.
Immaterialrätt är fel då den bara tar hänsyn till vissa utvalda abstraktionsnivåer. Materialrätt tar hänsyn till alla abstraktionsnivåer.
november 12, 2006 vid 07:42
Innebär detta att det är okej att kopiera upp befintliga böcker av briljanta författare och sälja dem? Innebär detta att jag får tillverka kläder och brodera dit Nikes logo på dem innan jag säljer?
Förresten går det alldeles utmärkt för A att åga A trots att A är A. Det är liksom själva definitionen av självägande.
november 12, 2006 vid 18:51
“Om någon komponerat ord i en viss ordning hindras alla andra att komponera ord på samma sätt.”
Om jag ber någon immaterialrättsmotståndare att ta sig i arslet, förlänar det mig ingen upphovsrätt till uttrycket “ta dig i arslet”. Om man ska ta argumentationen på allvar, betyder det i stället att man ska spåra upp den person som först myntade detta uttryck och betala honom royalty för det (vilket kan bli lite svårt). För att inte tala om vilka enorma royalties man blir skyldig ättlingarna till den förste som (någon gång under stenåldern) först identifierade olika kroppsdelar (som “huvud” eller “arsel”) och gav dem namn. (Nu ska argumentationen alltså *inte* tas på allvar.)
Saken ställer sig annorlunda om jag författar en doktorsavhandling om immaterialrätten (vilken då förstås kommer att utmynna i slutsatsen att dess motståndare kan ta sig i arslet, även om jag kanske blir tvungen att använda ett mildare uttryck av samma innebörd – “dra dit pepparn växer och därstädes ompröva sina premisser”, eller något sådant). Doktorshatten ska placeras på *mitt* huvud, inte på någon annans!
(Kort avhandling om ämnet är under utarbetande och kommer på min hemsida så småningom. Den kommer att publiceras under min copyright med kommentaren “Eftertryck med angivande av källa”.)
november 12, 2006 vid 18:57
“Självägande är en självmotsägelse. A kan inte äga A eftersom A är A.”
Om det här argumentet ska tas på allvar, måste det ses som ett argument för slaveri. Om det är en självmotsägelse att säga att en människa äger sig själv, så är det ju i stället höjden av sunt förnuft att säga att hon i stället ägs av någon annan!
Vilket förstås också är exakt vad motståndet mot immaterialrätt går ut på: att produkterna av mitt tänkande och arbete tillhör alla utom just mig själv.
november 13, 2006 vid 02:47
Jurgen Hochmuth:
1: Ja.
2: Nej, då bedrar du dina kunder.
3: Ägande är en relation mellan två skilda väsen. Ett subjekt äger ett objekt. X äger Y. Om du försöker knöka in båda egenskaperna i samma sak försvinner meningen med att tala om ägande. Då är det självbestämmande eller individuell frihet du avser. Ägande följer av rätten till frihet. Inte tvärtom. Att någon inte får hugga av dig din arm beror inte på att du “äger” den. Det beror på att du har rätt att lämnas ifred.
Per-Olof Samuelsson:
1: Vilken institution skulle vara så dum att de gav en doktorshatt till en person som bara kopierat någon annans avhandling?
2: Att levande människor aldrig någonsin kan ägas (av dem själva eller andra) är tvärtom ett konsekvent hinder för slaveri.
november 13, 2006 vid 09:59
“2: Nej, då bedrar du dina kunder.”
Men får inte jag kopiera som jag vill? Om jag tycker det är fräsigt med Nikes logo, varför ska jag hindras att använda den bara för att någon hann före mig till det? Ska vissa kombinationer av former av broderier vara paxade för all framtid? Äger de den formen på broderi? Är det inte så att i “konflikten mellan frihet och kommersialism låter kommersialismen avgå med segern”? … och alla de där andra argumenten du sade..
/Jurgen
november 13, 2006 vid 18:05
“Nike” handlar i det här fallet inte om immaterialrätt. Att det står “Nike” på ett klädesplagg är i själva verket en del av ett avtal. Man får inte ljuga i avtal. Köparens rättighet att få vad hon avtalat om trumfar naturligtvis min rättighet att få ljuga i samma kontrakt.
Jämför med det faktum att vårt språk inte är fastslaget i lag. Likväl är orden man skriver ned på ett avtal bindande. Orden har sin betydelse av hävd, precis som varumärket “Nike”.
november 13, 2006 vid 20:27
“Vilken institution skulle vara så dum att de gav en doktorshatt till en person som bara kopierat någon annans avhandling?”
Ingen i dagens läge. Dessa institutioner är än så länge inte motståndare till immaterialrätten. Men den dag de blir det, kommer de att ge doktorshatten till precis vem som helst, utom till den som skrivit avhandlingen. (Varför kommer att framgå av nästa svar.)
“Att levande människor aldrig någonsin kan ägas (av [sig] själva eller andra) är tvärtom ett konsekvent hinder för slaveri.” [Tar mig friheten rätta din usla grammatik.]
Nu får jag väl ändå göra som Carl Svanberg brukar göra och “ta det i babysteg”. Alltså:
Att äga något innebär att ha rätt att använda och/eller förfoga över det. Så om jag inte äger mig själv, vilken del av mig själv är det som jag inte har rätt att förfoga över? Är det min kropp? Nåväl, eftersom du påstår att “materialrätt” är något bra, så är det kanske inte den materiella sidan av mig själv du avser.
Återstår alltså den “andliga” sidan – min “själ”, mitt medvetande, mitt tänkande. Det måste vara *den* sidan jag inte har förfoganderätt över. Precis detta är ju innebörden av idén att man inte skulle ha äganderätt, och därmed förfoganderätt, över produkterna av sitt tankearbete.
Och naturligtvis följer det logiskt att det i så fall är *andra” som ska förfoga över produkterna av mitt tänkande.
Det finns ett gammalt talesätt som säger att “ett land har alltid en armé – sin egen eller någon annans”. Precis samma sak här: antingen äger man sig själv, eller också är det någon annan som äger en.
november 13, 2006 vid 20:39
“Ägande är en relation mellan två skilda väsen. Ett subjekt äger ett objekt. X äger Y. Om du försöker knöka in båda egenskaperna i samma sak försvinner meningen med att tala om ägande.”
Det är inte så lite rent sofisteri i det här argumentet, och en oförmåga att koppla ord/begrepp till verkligheten. Om “ägande” inte betydde just “rätten att förfoga över det man äger”, så betyder det ingenting alls.
november 14, 2006 vid 02:11
“Ingen i dagens läge. Dessa institutioner är än så länge inte motståndare till immaterialrätten. Men den dag de blir det, kommer de att ge doktorshatten till precis vem som helst, utom till den som skrivit avhandlingen.”
BZZZT! Fel svar. Om du undrar varför, fundera hårt och länge på vad som är drivkraften bakom institutioners utdelande av doktorshattar.
Varför gör de detta över huvud taget?
Hur väl kommer de nå sina mål genom att ge hatten till den riktige upphovsmannen?
Hur väl kommer de nå sina mål genom att ge hatten till en person som bara kopierat avhandlingen?
“Att äga något innebär att ha rätt att använda och/eller förfoga över det.”
Ja.
“Så om jag inte äger mig själv, vilken del av mig själv är det som jag inte har rätt att förfoga över?”
Ingen. Men inte på grund av att du “äger dig själv”. “Du” skyddas av dina individuella rättigheter. Icke-aggression. Negativ frihet. Självbestämmande. Samma rättigheter som ger dig rätt att göra tidigare oägda fysiska objekt till din egendom. Dessa rättigheter är grunden, och de ger upphov till ägande. Inte tvärtom.
I ett system där människan är egendom skulle brottsrubriceringen mord ersättas med skadegörelse.
“….och en oförmåga att koppla ord/begrepp till verkligheten.”
Obetalbart. Jag hänvisar till dina bisarra farhågor kring doktorshattarna som svar på detta.
november 14, 2006 vid 14:12
Jag borde ha insett att det var bortkastat att försöka resonera med dig. Ajö.
november 24, 2006 vid 15:28
Av nyfikenhet:
Ur vilket argument uppstår de negativa rättigheterna enligt dig, apa666?
Riskerar du inte ett cirkelresonemang om du ser rätten “att göra tidigare oägda fysiska objekt till din egendom” som grunden till äganderätten?
november 27, 2006 vid 10:58
Ursäkta dröjsmålet, Marcus.
Bra fråga. Jag är väl i princip en anhängare av naturrätten, dvs teorin om att människan har en naturlig rätt till frihet; att bli lämnad i fred och utifrån sina egna förmågor skapa sig ett bra liv. Rätten att ta egendom ur naturen blir nödvändig med detta i åtanke; man måste som regel ha kläder, bostad och mat för att överleva.
Sen kan man naturligtvis diskutera hur pass “naturliga” dessa rättigheter är, men även om de är “påhittade” tycker jag det är en bra grund att stå på, i brist på annat.
Hur menar du att jag resonerar i cirklar? Utveckla gärna.
november 27, 2006 vid 12:51
Det vanligaste sättet att argumentera för att människan har en naturrätt, i Lockes efterföljd, är att hänvisa till just självägandet som axiom (det är därför jag blev nyfiken på hur du resonerar). Det enda objektiva argument som sägs finnas, är att kroppen tillhör individen och rent faktiskt inte på något annat objektivt sätt kan sägas tillhöra någon annan. Individen äger alltså sin kropp (vilket i och för sig inte riktigt är detsamma som att hon äger sig själv…). Det är därför hon är född fri, eller snarare med rätten till frihet.
Om jag inte helt missförstår dig så har du inte den (inte i Randsk mening) objektivsitiska utgångspunkten, utan kanske rentav en mer pragmatisk. Då uppstår dock en risk för cirkelresonemang: Jag har rätt att äga materiella ting, eftersom det är min rättighet – jag har rätt att bli lämnad i fred och söka lyckan på egna premisser, eftersom jag har rätt till frihet. Sådana satser vilar på ett godtyckligt axiom, även om man kan argumentera för dem på pragmatiska grunder.
november 27, 2006 vid 17:28
Ett godtyckligt axiom behöver väl knappast innebära ett cirkelresonemang så länge man erkänner det som sådant?
Därmed inte sagt att jag helt avfärdar idén om naturliga rättigheter. En tanke är att rätten till frihet kan härledas ur den mänskliga naturen; den starkaste mänskliga drivkraften är egenintresset, och nog vore det väl synnerligen onaturligt om individen saknade rätten att agera enligt sin natur?
Jag är ingen auktoritet på varken Rand eller Locke, men om de använder begreppet självägande så håller jag inte med.
Min filosofi utgår ifrån rättigheter (naturliga eller ej). Ägandet är inte grunden för mig. Ägande blir nödvändigt först när fysiska objekt kommer in i bilden, och anledningen är brist. Ägande är bara det mest logiska sättet att undvika konflikter om saker som inte är oändliga. Ägande är inte utgångspunkten för mitt tänkande. Ägande är sekundärt. En bieffekt, om du så vill.
november 27, 2006 vid 18:12
Jag säger förvisso bara att du _riskerar_ ett cirkelresonemang. Det var inte menat som en anklagelse. :-)
Jag är dock fortsatt intresserad av hur du resonerar, eftersom de flesta liberaler jag stöter på för samma argumentation som jag anar att Jurgen och Per-Olof försöker göra här ovan – nämligen att utgå från självägandeprincipen, att kroppen tillhör individen och ingen annan. Ägandet av ting utanför självet är sekundärt, en bieffekt, också i den argumentationen.
Svagheten i din argumentation, om du tillåter, är dels att man kan ifrågasätta om egenintresset nödvändigtvis är den starkaste mänskliga drivkraften. På vilka grunder påstår du det? Det går visserligen tolka in egenintresse i allt handlande (att man är “altruistisk” ibland för att man vinner på det i långa loppet), men det är också mer eller mindre en semantisk fråga, och inte så mycket ett hållbart axiom.
Dels ser jag en svaghet i relationen mellan att ha egenintresset som fundament och ett system med BÅDE rättigheter OCH skyldigheter (äganderätt förutsätter den Andres skyldighet att respektera den). Med egenintresset som “grundlag” skulle väl den starkes rätt vara den enda rätten som existerar, och skyldigheterna inte finnas alls? Eller missar jag något?
november 29, 2006 vid 11:09
Att egenintresset är människans starkaste drivkraft är någonting jag tar för givet. Jag har helt enkelt observerat att så är fallet, och tror att de flesta skulle hålla med mig om de funderade på saken. Har du några andra förslag på vad som motiverar människan?
I en värld där flera människor vistas samtidigt måste individuella mänskliga rättigheter upphöra där de börjar begränsa andra människors dito. Om djungelns lag/anarki får råda är begreppet rättigheter överhuvudtaget inte applicerbart.
Detta bevisar väl iofs inte att man måste tillämpa rättigheter. Men om man skall göra det måste de gälla alla, och det innebär att en persons rättigheter aldrig får kränka en annans.
november 29, 2006 vid 11:55
Jag kan iofs hålla med om att moraliskt/etiskt måste rättigheter ta slut där de inkräktar på andra. Jag är inte lika säker på att det följer av egenintresset som “grundlag”, eftersom en sådan moral faktiskt kommer att begränsa möjligheten att verka i eget intresse. Nödvändighet av en moral kan man dock formulera på andra sätt (självägandeprincipen är faktiskt exempel på ett), så det behöver vi inte träta om.
Vad som är avgörande drivkrafter tycker jag är svårt att uttala sig om. Min erfarenhet tyder snarast på att människor har olika drivkrafter, radikalt olika. De som tar sig framåt/uppåt här i världen får sin positiva kraft genom egenintresset, det kan jag ställa mig bakom. Det för också hela samhället vidare i en viss bemärkelse. Men jag ser också andra typer av människor. För majoriteten (jo, jag tror det), den grå massan om du så vill, de som är produktiva istället för innovativa, kan den främsta drivkraften vara att finna sig tillrätta i ett sammanhang, att få sin identitet bekräftad genom delaktighet.
Återigen kan man rent semantiskt tänka sig detta som en form av egenintresse, men då görs tolkningen så vid att den förlorar sin relevans. Att få bli bekräftad i ett sammanhang är åtminstone i mina ögon väsensskilt, också som egenitnresse, från den aktiva strävan efter framgång för en själv.
Ser du min poäng?
november 29, 2006 vid 13:37
Att möjligheterna att verka i eget intresse är begränsade (inte oändliga) är som jag ser det inget problem. Systemet med individuell frihet måste rent logiskt fungera på detta sätt annars omintetgör det sig självt.
Jag definierar egenintresse som en strävan att öka värdet på sitt eget liv. Detta innefattar alla möjliga handlingar, även sådana som inte syftar till materiell eller social framgång för en själv.
Exempel: om jag donerar en tusenlapp till Läkare Utan Gränser gör jag det av egenintresse. Det grundläggande syftet är att jag själv mår bättre i själen av att hjälpa människor i nöd. Detta förutsätter naturligtvis att jag har råd att göra detta utan att min egen levnadsstandard minskar på ett sätt som överstiger vinsten jag gör i själsligt välmående. För då verkar jag inte i egenintresse utan för min egen utplåning.
Nu finns det ju förvisso de som agerar självutplånande, men de är förhållandevis få, och således ett undantag från regeln om människans egenintresse.
november 29, 2006 vid 17:26
Jag tror inte att vi kommer så värst mycket längre nu, även om jag har mer förståelse för ditt sätt att resonera än vad jag ägde från början. Det är nog så viktigt… Jag är dock inte övertygad om att en så bred tolkning av begreppet egenintresse (typ: allt som inte skadar en själv) är användbar när vi formulerar moral och politiska slutsatser. Jag ser faktiskt en större potential i självägandeprincipen, och undrar därför om du har beskådat följande pedagogiska animation?
http://www.isil.org/resources/introduction.swf
Synpunkter?
november 29, 2006 vid 23:41
Jodå den där tycker jag är en alldeles utmärkt demonstration av framförallt frihetens principer. Biten om självägande kan jag förvisso vara utan, men faktum är att skillnaden i resultat mellan “självägandet” och min filosofi, “icke-aggression” eller vad den nu kan tänkas heta, inte är så vansinnigt stor. Båda ideologierna resulterar om de följs till punkt och pricka i ett nattväktarsamhälle. Min version är bara aningen mer konsekvent i förhållandet till mänskligt liv och frihet.